Dag 1 - Avresa

Första dagen på resan och första flyget. Vi egoposade och kände peppen. Notera gärna hur genomskinligt vita vi var!

För första gången får jag mat på ett flygplan och känner mig därför nödgad till att dokumentera det hela. Lotta, the globetrotter, tar det hela med en axelryckning.

Omstart

Hemma igen och bloggen får en omstart! Inom kort kommer jag börja lägga upp bilder och filmer från resan, dag för dag. Allt som allt tog vi över 1000 kort och filmer under våra månader på andra sidan Atlanten. Ni kommer inte få se allt, det besparar vi er, men i alla fall en del. Så ni nyfikna - håll utkik! 

Bloggen blev ju rejält försummad där under de sista veckorna på vår resa. Det var så mycket som hände då, när vi kastade oss tillbaka in i det där myllret av liv och glädje som kallas Rio de Janeiro stad. Den första veckan bodde vi hos ett gäng psykologistudenter i Niteroi, en stad som ligger på andra sidan floden om Rio. De var alla underbart nördiga, det kändes ibland som vi hamnat mitt i ett avsnitt av The Big Bang Theory. För att exemplifiera, en dag diskuterade killarna i gänget vem som skulle vinna ett slagsmål mellan åskguden Tor och Stålmannen. Efter en seriös överläggning kom de ändå fram till att Tor skulle vinna, han är ju trots allt en gud (...). Alla vi mötte i det här studentkollektivet var så himla fina. De välkomnade oss med öppna armar och redan från dag ett behandlade de oss som två i gänget!

De sista två veckorna bodde vi hos Cauan, vår räddare i nöden. Det var ju meningen att vi bara skulle bo hos honom i ett par dagar, men en viss vulkan förändrade våra planer. Som Lotta skrev, till en början hatade vi den där fördömda vulkanen men efter att tagit vårt vett tillfånga ändrade vi oss rätt snabbt. Det finns ju värre ställen att bli strandade på än Rio! Så de följande dagarna njöt vi av tillvaron lite extra mycket innan vi packade våra ryggsäckar en sista gång, sade adjö till vårt älskade Brasilien och satte oss på flyget hem.

Mer om det här kommer ni få läsa och framförallt SE snart! Håll tillgodo!

/Anna

Hemma!

Skrivet 28 april 2010

Nu är vi hemma igen efter mycket tjafs. Blev fast på grund av vulkanen och flygbolaget vägrade betala hotell eller mat fast de försenade vår hemkomst en vecka. Det var surt, men vi insåg dagen efter beskedet att vi inte led så mycket av att vara fast i Rio. Tvärtom hade vi ett par jätteroliga dagar där vi nästan gratis underhöll oss med diverse aktiviteter som att bada under vattenfall i typ regnskog, träffa andra couchsurfers, lägga femhundrabitarspussel, äta massa acai, titta pa brasiliansk musik-tv. Så det kändes helt hållbart ändå. I går kväll kom vi hem och fick sova i en säng igen, efter 28 timmars sovförsök på en flygplatsbänk i Lissabon. Skönt!

Det bästa med att vara hemma är att vi har tillgång till dator igen och att det faktiskt är gratis! Vi kan till och med lägga upp bilder! Här kommer ett litet smakprov från vår underbara resa. Anna kommer lägga ut fler bilder lite senare.

Vi lever!

Oroa er inte! Vi ar framme och valbehallna i Rio nu, och an sa lange har vi inte sett nagra spar av nagon oversvammning forutom massiva vattenpolar. Det regnar en hel del, men annars ar det okej. Vara nya couchsurfingvardar verkar jattesnalla och glada sa so far so good!

Vi skriver mer snart! Puss pa er!

Snart hejda till Pipa

Sista veckan i Pipa! Kanns lite skont men mest sorgligt. Vara brittiska vanner som skulle stanna i tre natter har nu varit har i tva veckor och vi har umgatts med dem mest hela tiden pa deras overtrevliga hostel. Traffat massor av manniskor fran hela varlden, Chile, Nederlanderna, Skottland, Argentina, Israel, Norge, som alla bor har.

Det ar svart att gora saker pa dagarna nu pa grund av solen, men vi sitter under flaktarna pa hostelet, svettas, spelar kort, dricker litervis av vatten och pratar strunt. Det ar valdigt avslappnat och kravlost. Den har paskhelgen ar tydligen den festligaste pa hela aret i Pipa, sa det kommer vara mycket partaj har vi hort. Blir spannande!

Pa tisdag kvall aker vi vidare norrut mot Natal for att sedan ta flyget tillbaks till vart alskade Rio de Janeiro. Tre timmar tar det, bara att aka halvvags genom landet! Forstar ni hur fruktansvart stort Brasilien faktiskt ar?! Denna gangen ska vi couchsurfa hos ett studentkollektiv pa Niteroi, en liten o precis utanfor Rio centrum. Vi ska forsoka oss pa att hangglida, besoka klubbar och bara njuta av vara sista dagar i Brasilien. Kommer sakna det!

Ta hand om er darhemma! Anna halsar! Kram fran Lotta.

Kompisbesok!

Oj oj oj, vilken handelserik vecka vi har haft! Vara fina engelska vanner Tom och Jana som vi couchsurfade med i Rio tog en omvag pa sin resa mot Amazonas och har nu bott har i Pipa i nagra natter. Yippie for oss! Vi har varit sjukt duktiga och aktiva tillsammans och hunnit med en hel bunt spannande saker.

I tisdags akte vi ut med bat mitt pa dagen och akte langs stranderna tills vi sag en massa delfiner! Da fick vi hoppa ner i vattnet och spana, och helt plotsligt sa sag vi en stor, morkgra varelse komma upp ur vattnet och sen ner igen. En livs levande delfin, mindre an 10 meter fran vara vattentrampande fotter. Sa fint och maktigt att jag nastan blev rord.

Igar akte vi med en sa kallad Beach Buggy, en liten taklos strandjeep langs kusten norrut, fran atta pa morgonen till fem pa eftermiddagen. Gissa om vi alla brande oss, trots att vi badade i solskyddsfaktor 50?! Det var en jatterolig dag hur som helst, som vi maste skriva mer om igen senare. Vi akte bland annat linbana i en sele, rakt ner i en stor sjo. Det var hur kul som helst, man ville bara gora det om och om igen. Vi besokte aven varldens storsta cashewtrad, vilket var ett helt aventyr i sig! Man kunde ga runt dar inne bland grenarna och det hela var som en stor skog fast det bara var ett trad. 8500 kvadratmeter cashewtrad. Naturen ar bra konstig ibland.

Idag har vi surfat for forsta gangen i vara liv och fler ganger ska det bli! Bade jag och Anna klarade att stalla oss upp, mer eller mindre, vilket ju var en stor achievement for oss armsvaga. Storsta delen av lektionen spenderades dock under ytan, ofrivilligt inmundigandes liter efter liter av saltvatten. Inte sa gott. Men verkligen en helt fantastisk upplevelse att fanga en vag sadar och folja med den anda in till stranden. Vill gora det igen och igen!

Nu maste jag springa. Ikvall blir det middag och drinkar med Tom och Jana. Myspys! Langtar efter den svenska varen, men nu ar det inte langt kvar. Maste ta vara pa varje sekund i Brasilien nu. Kram pa er.

Two and the one!

Vi lever och frodas har i Pipa, dagarna flyter in i varandra och allt ar bara sa himla avslappnat. Haromdagen begav vi oss anda ut pa en liten utflykt till Tibau, en mindre ort strax bredvid Pipa, for att posta en gigantiskt stor bunt vykort. I kassan stod en nordig men sot kille som tappert forsokte hjalpa oss pa knagglig engelska. Nar vi forklarade att ett av vykorten skulle till England och inte Sverige som alla de andra vykorten ryckte han avvarjande pa axlarna och svarade "Asch, Europa". Same, same liksom. Stackarn fick kampa nar han skulle visa oss hur frimarkena skulle sitta, for nar Lotta skriver vykort blir det inte alltid sa mycket plats over...  Det slutade med att han fick vika over mestadels av frimarkena till andra sidan. Pa vykorten skulle det sitta tva olika sorters frimarken, tre totalt, vilket killen i kassan forklarade med nagra pekningar och orden "Two and the one!". Varldens basta bandnamn enligt mig och Lotta, vi behover bara en karismatisk tredje medlem.

Hoppas livet ar fint for er dar hemma och att varen ar pa vag, manga kramar!
/Anna

Kom spring pa gomda stigarna i skogen!

Ni far ursakta att det blir langt mellan blogginlaggen nu. Hade vi bara en dator och en gratis uppkoppling skulle vi skriva varje dag, for ar det nagot vi har sa ar det tid. Nu maste vi stressa varje gang vi sitter vid en dator, eftersom det kostar sjukt mycket att bara sitta tjugo minuter. Sa ni far forlata att det inte blir de mest utforliga inlaggen just nu.

Vi utforskar en ny strand varje dag. Fruktansvart vackert och vykortslikt overallt. Senast igar gick vi en laaang promenad till "Santuario Ecologico" som ar typ som en nationalpark nagra kilometer fran Pipa. Dar gick vi omkring mitt i en skog som paminde mig om Pocahontas och blev fortrollade av sma apor, skoldpaddor, kolibris och massa andra fina varelser. Anna fick hyscha at mig for att jag skulle sluta sjunga pa "Farger i en vind" och svinga mig i tradstammarna nar vi passerade andra besokare (jag blir mer och mer som en flummig, fred- och naturalskande hippie ju mer jag ar har, det ar markligt). Nagra ganger kunde man ga ut pa sma plataer dar man hade fantastisk utsikt over det turkosa havet och stranderna. Vi sag inga delfiner denna gangen men val typ tjugo skoldpaddor i olika storlekar som simmade upp och ner i vagorna. Sa haftigt!

Fran nationalparken kunde man ta sig ner till vackraste stranden hittills, Praia do Madeiro. Dar badade vi och traffade en brasiliansk kille i Sverige-troja som rabblade svenska fotbollsspelare, vissa som inte ens vi hort namnet pa! Snacka om att vara insatt.

Igar kvall var vi ute och tog varsin caipiroska och pussades lite nar plotsligt en kille kommer fram i extas och vill prata med oss om stjarnorna och hur vi alla hor ihop och hur hemskt det ar med folk som bara ar ute efter sex men inte karlek. Han avslutade monologen med ett stilla forslag om att vi borde folja med hem till hans hus, ta varsin joint, kramas lite och sedan se vart det leder. Jag och Anna kunde inte halla oss for skratt. Det var det markliga i hur han la fram sina ideer som var sa roligt. Vi tackade nej vanligt men bestamt och han sa att stjarnorna skulle fora oss tre samman nagon dag. Okej, sa vi, och gick.

Hoppas ni mar bra darhemma. Vi pratar om er och saknar er hela tiden! Snart har vi varit har halva tiden.

/Lotta

Det ljuva livet

Vi njuter fortsatt av Pipa! Livet ar sa lugnt och utan krav har. Alla hundar ar tjocka och forokar sig at alla hall tills de ser ut som en blandning av minst tjugo olika raser. Huvud som en labrador, kropp som en tax, svans som en bichon frisee. Alla manniskor ar ocksa helt blandade. Hela varlden ar har. Man hor alla mojliga sprak pa alla mojliga stallen. Det ar haftigt. Och det haftigaste ar att Pipa ar ett sadant undangomt paradis. Nar vi forsta gangen akte hit borjade vi fundera pa om vi tagit fel buss eftersom allt vi kunde se var skog och typisk brasiliansk landsbygd mil efter mil. Men sa plotsligt kommer man fram till denna lilla hippieby precis vid havet dar tiden tycks ha stannat. Ett eget litet samhalle langt bort fran storstader och vardagar. Vi trivs valdigt bra har.

Vi har problem med att ladda upp bilder och filmer och det suger eftersom vi verkligen har tusentals bilder som vi vill visa for er. Var kamera verkar inte vilja samarbeta med de brasilianska datorerna. Men det ska funka! Forr eller senare.

Idag har vi atit italiensk glass och last bocker i hangmattan i bara underkladerna hela dagen. Harligt! Sa skont att slippa stressen darhemma med korkort och CSN och framtidsangest. Vi forsoker att tanka pa allt det dar sa lite som mojligt - det far bli ett senare problem.

Tack for att ni kommenterar och mailar och tanker pa oss. Vi kanner oss sa omtyckta! :) Kramar i massor!

Lotta

Pipa!

Herregud, vad jag alskar air condition. Vi sitter pa ett internetcafe nu och njuter av kall luft. Utanfor fonstret ar det kanske +35, med en luftfuktighet runt 80%. Det ar varmt, I tell you! Men harligt. Pa aftonbladet.se ser jag en rubrik som sager "Varen ar pa vag till Sverige!", det kanns som ett tappert forsok till att inge lite hopp till en forfrusen befolkning. Sverige kanns valdigt langt bort nar man laser sadant. Tanken pa sno och -20 ar helt utraderad ur var sinnesvarld.

Den langa resan hit till Pipa fran Salvador gick helt smartfritt. Langfardsbussen var himmelsk. Stooort legspace med en nedfallbar hylla att lagga benen pa, och ryggstodet kunde vi nastan falla ner till helt vertikalt lage. Skont. Vi hittade de andra tva bussarna ocksa utan problem, allt gick nastan for bra. Pa bussen mellan Joao Pessoa och Goianinha fick vi dessutom en varsin powerbar av en kvinna som satt bredvid oss, sa himla snallt! Brasilianare ar fina manniskor.

Nu ska vi snart ga och handla lite atbart. Planen for dagen ar att halla oss undan fran solen sa mycket som mojligt. Var hud kommer nog doda oss annars, natten var plagsam. Kandes lite som att nagon konstant snartade vara ben med en handduk. Men men, vi far som sagt skylla oss sjalva. Vi har lart oss var laxa nu. Nar morkret intagit byn ska vi nog fa var forsta smak av nattlivet har, ga ut och ta en drink eller sa. Kommer bli fint!

Hoppas ni inte forfryser dar hemma, tanker pa er ofta och onskar att ni kunde fa uppleva det har ocksa!
Manga kramar.
/Anna

Welcome to Paradise

Pipa ar paradiset. Stranderna ar oandliga och vattnet turkosblatt. Micke, den stackarn, har gett oss sangen och sjalv sover han i en hangmatta. Han ar valdigt snall mot oss och hans lilla hus ar jattemysigt.

Idag har vi legat pa stranden och haft det helt underbart tills vi plotsligt insag att vara kroppar sved och var roda som kraftor. Da forstod vi att det var dags att ga hem. Resten av dagen har vi legat i sangen och bara gnallt over vara smartor. Dumma ar vi. Men vi lar av vara misstag, forhoppningsvis.

Sitter pa internetcafe nu och det ar ratt dyrt sa vi hinner inte skriva sa mycket mer. Skriver langre nasta gang! Onskar ni var har allihopa! Gemensam slakttraff i Pipa om nagra ar?

Sista inlagget av fas tva

Kara fina vanner och familj! Kan meddela att vi bada borjar fa en behaglig pepparkake-nyans till var hy nu. Det kanns skont och som att man hor hemma liiiite mer. Salvador har varit ett aventyr och vi kommer minnas det lange, men just nu kanns det anda skont att resan fortsatter. I morgon satter vi oss pa bussen som under sexton timmar ska fora oss norrut genom Brasilien, till var slutdestination Praia da Pipa. Vi har last och tittat pa bilder och nu langtar vi efter att komma bort fran storstan och in i lugnet och de lite tommare stranderna. Kommer bli helt underbart!

Vi har fatt en ofantlig massa flirtar de senaste dagarna! Kanske ar det for att varan hud inte ar avtandande genomskinligt vit langre? Folk visslar och gor pussljud och sager "oooh, nice leeegs" hit och dit och det kanns valdigt ovant och konstigt, men visst maste vi anda ta det som komplimanger?! Hittills ar det bara verbala tafsanden och inga fysiska, tack for det!

Hur som helst, tankte bara saga att vi ar osakra pa hur mycket tillgang vi kommer ha till dator nu den kommande tiden, sa om ni inte hor fran oss pa nagra dagar sa blir inte oroliga. Sa lange ni inte hor nagot kan ni ta for givet att allt ar bara bra. Det ar nar vi ringer i panik som det finns anledning att oroa sig, inte annars. Tank pa det, vara mammor. :)

Hoppas inte Sverige ar for kyligt och hardhant mot er alla, hoppas ni mar bra.

/Lotta och Anna

Great success!

Forresten, idag lyckades jag boka biljetter till langfardsbussen till Joao Pessoa pa tisdag, utan att anvanda ett enda engelskt ord! Bade jag och Anna ar makta stolta over mig. Annu ett steg i min forvandling till tvattakta brasilianare. Bara solbrannan och stringbikinin kvar!

/Lotta

Uppdatering

Salvador ar vackert och verkar ha sa mycket historia att det inte hinns beratta over en livstid ens. Allt paminner mig om Afrika. Musiken, manniskorna, kladerna, skyltarna, stranderna. Kanske beror det pa att minst halva befolkningen har sitt ursprung i just Afrika. Nar man aker fran vart "hem" vid Itapua Beach mot stans centrum ar det bara strand och klarblatt hav, kilometer efter kilometer efter kilometer. Det ar fantastiskt vackert och jag och Anna maste nypa oss i armarna var och varannan minut. Idag var vi och besokte en fyr och ett museum om slavskepp och sadant hemskt. Sen tog vi varsin nyfunnen karlek, isglassen med smak av AKTA ananas, guava, lime, kokosnot eller apelsin. Det ar bara att valja och vraka och sedan NJUTA. Hittills ar kokos min favorit. Anna gillar ananas.

Nu pa kvallen har vi varit ute och akt i Pablo och Alex fina, vita stadsjeep och stannat pa ett matstalle for att prova acarajé. Det ar en dendeolja-friterad "macka" av bonor som man stoppar massa gronsaker och farska rakor i chilisas i. Sjukt gott! Sedan at vi dessert, açai, en frusen syrlig barsorbet fran amazonas som verkligen ar det godaste nagonsin och som ingen av oss fattar varfor det ej blivit exporterat till resten av varlden an. Formodligen bara en tidsfraga eftersom gudagavan verkligen ar som en drog, har man provat en gang maste man ata det minst en gang om dagen resten av sitt liv.

Vi ville forst inte erkanna det, men Pablo och Alex ar verkligen EXAKT som man tanker sig ett par bogar i 25 till 30-arsaldern. De har en liten pinscher-hund, de har exakt likadana Puma-handvaskor i lader, de anvander sig av unika handrorelser med lillfingrar och ovanligt snartiga handleder, de anvander sig av uttryck sasom "Oh my gooood!" och "Hiiii Giirrrls!". OCH de gillar eurotechno och house och remixer av de senaste mainstream-hitsen (idag i bilen kom plotsligt "Boten Anna" upp i bilstereon. Pa svenska! Dom om var forvaning!). Tydligen ar Basshunter en av deras favoriter... Vi som kopt en Hello Saferide-skiva som vi tankt ge at dem som Sverige-souvenir. Far nog glomma den idén...

Vattnet har av outgrundlig anledning varit avstangt hela kvallen men sa fort vi far tillbaka det ska vi ta oss en dusch och sedan bege oss ut for att utforska Salvadors utbud av gayklubbar! Blir nog intressant!

Puss och kram!
Lotta

Fas tva - Salvador!

Antligen Salvador! Vart andra mal pa resan. I morse lamnade vi med sorg i hjartat vart hem i Rio, som verkligen blivit just ett hem. Marcio gav oss skaggiga kindpussar och sa att "you are forever hosted in my heart". Snalla, fina Marcio, han kommer vara saknad.

Vi begav oss per fot och per taxi och per buss till flygplatsen utanfor stan for att checka in oss pa flyget till Salvador. Har marktes verkligen hur svenska vi ar for nar vi satte oss vid gaten tva timmar innan boarding var vi helt ensamma i hela vantsalen, i stort sett. Enda undantagen var en ung tjej langst fram vid gaten (formodligen tidspessimist som oss) samt en smatt overviktig vakt som spionerade pa oss medan han gick fram och tillbaka bakom den glasvagg vi satt precis framfor. Forsta gangen han gick forbi log han bara, sen blev det varre och varre. Andra gangen; tummen upp, tredje gangen; en vinkning. Fjarde gangen han gick forbi stannade han precis framfor oss bakom glasvaggen och mimade stort "VERY BEAUTIFUL. I LOVE IT. I WANT TO MARRY YOU." Det sista ar vi inte helt sakra pa, men det kan ha varit just de orden. Hur som helst hade han till slut en valdigt sliskig blick och vad som borjat som en kul grej blev plostligt lite creepy. Som tur var skulle vi boarda precis da sa vi slapp mota honom utan glasvagg emellan. Skont!

Vi har i alla fall kommit fram till var andra host nu, Pablo i Salvador. Hans pojkvan bor ocksa har men ar for tillfallet i en annan stad for att jobba. Tillsammans har de en hund, Dee, som ar jordens piggaste, galnaste, mest besatta varelse. Hon springer fram och tillbaka och vill slicka i mina oron och jucka med Annas arm. Det ar underhallande. Hittills kanns det jattebra har ocksa och for tillfallet star Pablo i koket och lagar nagon brasiliansk kottratt at oss, spannande! I morgon ska vi utforska staden, det blir nog ett aventyr i sig.

Kram pa er alla!
Anna och Lotta

Kulturkrockar?

Vi kanner oss som Lotta Nilsson har ibland, det vill saga att vi alltid lyckas raka ut for de markligaste situationerna med de markligaste manniskorna.

Exempel ett:
Vi ar pa en buss. Det ar helt fullknokat och vi har haft tur for vi har lyckats hitta varsitt sate for den dryga timmen det tar att komma hem. Bussen stannar vid en hallplats och slapper pa en massa folk, varav en brasiliansk tant i 50-arsaldern. Hon har mycket packning med sig, och maste stressa for att hinna innan dorrarna stangs. Hon har en bekymrad rynka i pannan nar hon bokar med sina vaskor, men sa plostligt far hon syn pa mig och lyser upp! Hon tar ett stort steg fram och rabblar sen fram en lang mening pa portugisiska som jag gissar betyder ungefar "Hej! Ursakta att jag besvarar men skulle du kunna halla min majskolv ett ogonblick?", for i nasta sekund sitter jag med en rykande nykokt bit majs i hogerhanden. Jag haller den hogt over huvudet eftersom den annars riskerar att smutsas ner av den svettiga bussgrannen framfor mig. Efter ungefar fem minuter har tanten betalat till konduktoren, bokat klart med sina vaskor och tar tillbaka majskolven med ett glittrande "Obrigada!". Fortfarande sitter jag och Anna och funderar pa hur konstigt det skulle varit om samma sak hant i Sverige.

Exempel tva:
Vi sitter pa en av laktarna pa gigantiska Sambodromo, arenan dar alla karnevalsparader halls. Det ar fullt os med massa musik och vackra folksamlingar som dansar forbi. Bredvid oss sitter ett gang overforfriskade overentusiastiska brasilianare och skralar hogre an alla andra. En av dem, den enda i ganget av manligt kon samt med tandstallning fastan i 30-arsaldern, har redan forsokt stota pa oss genom att jucka sitt svettiga skrev mot oss och dra fram repliker som "You -  very beautiful. You - very beautiful eyes". Plotsligt drar mannen i fraga fram en liten flaska med gult innehall och blir om mojligt annu mer overentusiastisk. Genast borjar vara varningsklockor klamta och det forsta jag tanker (konstigt nog) ar att "det kanske ar rohypnol i flytande form!". Langre an sa hinner jag inte tanka. Inom loppet av ungefar tva sekunder har den svettiga tandstallningsprydda mannen dragit korken av flaskan och sprutar nu pa oss - inte ett eller tva sprut, utan cirka tio pa oss var. Vi forstar absolut ingenting och det syns nog for bade han och hans kvinnliga vaninnor gestikulerar med flaskan mot nasan att det ar en jattegod parfym! Och parfym ar det sannerligen, det kan vi kanna nu nar vi blivit drankta i det. Dock inte sarskilt valdoftande utan en mer sliskig, billig, sot odor. Vi ler och gor tummen upp och dissar sedan vara nyfunna vanner.

Ni ser. Det hander konstiga saker. Men vi tackar och tar emot. Det ar saker som dessa som kommer vara roliga att beratta nar vi kommer hem.

Puss pa er alla fina.
/Lotta

Tack!

Tack for alla fina kommentarer vi far! Det ar jatteroligt att veta att ni dar hemma laser bloggen. Kanns nastan som hela stora tjocka slakten foljer den ibland!

Om vi kunde sa skulle vi lagga upp fler bilder och filmer, tyvarr ar den dator vi sitter vid ganska seg. Bara att lagga upp en bild tar valdigt lang tid, trakigt nog. Forhoppningsvis blir det battre senare nar vi aker vidare!

Tanker pa er och saknar er! Kram.
/Anna

I'm not crazy, but...

En liten snapshot fran forra lordagskvallen pa karnevalsarenan Sambodromo:

En av sambaskolorna har just passerat, Jag och Lotta star langst ner vid laktarens staket for att fa en narmare titt pa de otroligt fantasifulla kostymerna. En ung brasiliansk tjej kommer fram till oss och en nagot ovantad konversation tar form.

- Hey girls! (Den brasilianska tjejen.)
- Hello! (Vi.)
- I'm not crazy... but I like to take pictures with people from other countries.
- Okay?
- Could I maybe take a picture with you?
- Ehm, yes?
- Okay, thank you!

Den har tjejen ville alltsa bara ta ett kort dar hon posade tillsammans med oss. Aldrig nagonsin tidigare har vi kannt oss sa vita och bleka...

Lotta hjarta Rio

Vi har haft ett par lite sloare dagar nu, eftersom Anna varit smatt forkyld och lite trott. Dock orkade vi aka till Maracana-stadion i onsdags, en STOR fotbollsarena dar alla Rio-lag spelar titt som tatt. Vi sag en semifinalmatch mellan favoriterna Flamengo och underdogsen Botafogo som slutade 1-2. Laktarna har plats for ungefar 80.000 men vi hade "bara" sallskap av cirka 50.000. Haftigt var det! Otroligt mycket folk som sjunger tusen olika ramsor och appladerar i olika takter. Fyrverkerier pa laktarna och flaggor och plakat och allt mojligt. Mycket kanslor bland fansen ocksa. En kille snett framfor oss la sig rakt ner mellan de fullsatta stolarna och sprattlade vilt i luften nar Flamengo gjorde sitt forsta mal. Underhallande! Fast jag inte ar ett stort fotbollsfan kunde jag inte lata bli att dras med i matchen. Det var valdigt spannande! Jag vet inte om du vet vem Adriano ar, Niklas, men han vinkade i alla fall at vart hall. Avundsjuk?

Man tanker mycket pa kontraster nar man reser runt har. Jag jamfor allt med Indien. Dar var jag en alien hur valsittande min sari an var. Har i Brasilien kanner jag mig sa hemma! Folk tittar inte konstigt pa en, och man kan kla sig exakt hur man vill. Och man maste inte respektera massa konstiga hierarkier, for de finns inte. Nar jag reste i Indien kande jag hela tiden att vi maste vara fran olika planeter, vi svenskar och de. Har kanns det tvartom, som att vi verkligen verkligen ar precis likadana. Vi far alla skavsar, vi skrattar alla at "Big bang theory", vi gillar alla The Smiths, vi har alla den dar reklamen pa tv dar Pernilla Wahlgren/annan brasiliansk b-kandis overtalar sin mamma pa telefon att hon borde anvanda just den har harfargen for att den tacker graa har sa bra. Vi gor alla exakt samma gest nar vart lag gor stolpe ut i den sista minuten (bada handerna snabbt mot pannan och huvudet). Vi ar alla lika, helt enkelt! Sa kanner jag starkt efter denna forsta vecka.

/Lotta

Sockertoppen

I mandags var vi upp pa Sockertoppen, ett 396 meter hogt berg som ar ett av Rios mest beromda turistattraktioner. Var über-snalla couchsurfinghost Marcio erbjod sig att folja med oss trots att han redan varit upp 7 (!)ganger tidigare.

For att ta sig upp pa toppen sa maste man aka linbana tva ganger, forst till ett lite mindre berg strax bredvid och sedan vidare upp till sjalva Sockertoppen. Bara det var valdigt haftigt, det gick sa fort att det hann sla lock for oronen. Val dar uppe sa tappade bade jag och Lotta hakan litegranna, utsikten var sa himla obeskrivligt vacker. Vi kunde se ut over hela Rio - strander, hoghus, favelas, Kristusstatyn, havet, allt! Marcio, vis av erfarenhet, hade ocksa tajmat in det sa att vi fick se solnedgangen dar uppifran. Sakta, sakta gick den ned bakom berg strax bredvid Kristusstatyn och precis nar den forsvann sa borjde alla runtomkring oss att appladera. Bade jag och Lotta stod dar med tarar i ogonen och kande oss en aning fralsta. Det var sa magiskt pa nagot satt, att se manniskan visa uppskattning for nagot sa naturligt som en solnedgang bara for att det var sa vackert.

Blind leading the blind

Det ar 42 grader ute idag. Fyrtiotva! Skrammande varmt men jag alskar det anda! Hellre detta an minus 10, utan minsta tvekan! Anna tycker nog det ar lite jobbigare, men vi overlever och mer dartill! Idag hade vi varsta planen utstakad, vi skulle ta oss till ett kulturmuseum som alla rekommenderat samt hitta till nagon form av sparvagn/tagbana som tydligen skulle vara valdigt mysig. Vi drog med oss vara fellow couchsurfing-vanner fran England, Tom och Jana, och jag hade till och med tagit med en lapp med gatunamn for att vi skulle hitta. Det funkade sadar... Varmen var som sagt energikravande och nar vi fortfarande inte hittat det jakla museet efter en timme borjade vi trottna. Men da! Mitt framfor oss! Dar var det! Dock stangt... Sa vi fick snallt vandra vidare for att hitta sparvagnsstationen i stallet. Det gick ocksa sadar. Vi var helt lost, trots mina briljanta anteckningar. Till slut stotte vi pa en gammal tant utan tander som mumlade nagot om "Santa Theresa", vilket ju var platsen vi letade efter. Sa nagon av oss utbrast "Vad snallt! Hon tanker visa oss vagen!". Sa vi foljde efter den portugisisk-talande tanten som gang pa gang pekade at olika hall och vi bara "yes, yes". Hon sag bara mer och mer forvirrad ut, stackarn, och efter mycket om och men och gaende i cirklar over torget insag vi att tanten nog fragat OSS om vagen fran borjan, inte velat visa oss. Sa vi tog generat farval av var nyfunna van. Sparvagnshelvetet hittade vi aldrig, och det hela slutade med att vi tog bussen hem. FAIL.

Nu ar vi hemma och ska strax bli bjudna pa pannkakor av engelsmannen, eftersom det tydligen ar "pancake day" hos dem idag. Trevligt! Anna ar som vanligt frustrerande seg, men jag ska tjata pa henne lite till sa att ni snart far se ett inlagg av henne. Kanske kan hon prata om var fantastiska utlykt till Sockertoppen da! Allt ar for ovrigt bra och vi njuter som bara den! Hoppas allt ar okej dar hemma. Tanker pa er.

Sondag

Herregud. Vi var och sag karnevalen igar. Vilket party! Sa mycket farger! Sa mycket fjadrar! Sa mycket fantastisk sambamusik! Det var verkligen en fest for ogat, det var det. Dock hande det varsta tankbara, batterierna pa var kamera dog... Kan ni forsta vilken partypooper? Sa vi bestamde ganska snabbt att vi maste forsoka aka igen nasta lordag, nar de vinnande sambaskolorna har sin parad. Och da ska kameran vara fulladdad plus extra batterier. Karnevalen igar skulle halla pa till halv sju pa morgonen men vid halv fyra var vi helt slut och akte hem, lyckliga och trotta.

Vi upplever gang pa gang ett markligt, och for mig frustrerande, fenomen. Det gar till sahar varje gang: jag och Anna ar ute pa stan/pa klubb/nagon annanstans, minding our own business. Sa plotsligt kommer det fram nagon sot, blyg ung man, och vander sig genast till Anna for att presentera sig. Vad ar detta?! Och varfor vander sig ingen till mig?! Nu senast idag skulle jag bestalla acai (godaste bardrycken nagonsin) och gick darfor in pa ett juice-stand medan Anna vantade utanfor. Inom loppet av en tio sekunder hor jag en rost som sager "Hello! I'm blablabla. This is my friend. Where are you from?", och jag forstar genast att det ar min flickvan som ar i rampljuset aterigen. Jag hor dem sta dar och konversera medan jag bestaller, sen gar jag ut till dem, och typ sa fort de ser mig sa sager dem "Well, it was nice meeting you! Bye!". Vad ar det for fel pa mig?! Varfor vill ingen prata med mig?! Bitter.

/Lotta

Bom Dia!

Nu ar vi har i Rio! Det ar helt galet varmt och man ser inte folk pa gatorna forran efter solnedgangen. Vi bor hos var couchsurfing-van Marcio, som ar typ Jesus personifierad. Snallaste, mest osjalviska och generosa manniskan vi nagonsin traffat. Vi har fatt det enda rummet i hans lagenhet som har air conditioner, for att han tycker sa synd om oss stackars svenskor som ar vana vid minus femton och nu har plus trettiofem. Nar vi kom hade han baddat i ordning var sang, bara en sadan sak liksom! Sjalv sover han pa soffan, stackarn.

Resan hit gick forvanansvart bra, inga missoden what so ever. Forutom att vi gick lite vilse ibland pa de gigantiska flygplatserna i Frankfurt, Sao Paulo och Rio de Janeiro. Nar vi kom till Rio sa akte vi buss genom staden for att komma till Marcios lagenhet, det var helt galet mycket saker att titta pa. Busschaufforen ropade ut busshallplatserna vi akte forbi, och nar han ropade ut "Copacabana beach!" sa satt bade jag och Lotta och nop oss i armen typ. Sa underbart att vara har.

Igar kvall foljde vi med pa nagot som kallades "Couchsurfing meeting". Vi tankte oss kanske ett rum dar alla sitter i ring och pratar om sina planer men nar vi kom dit var det en regelratt fest med ol och caipirinhas. Det var grymt roligt och vi traffade manga intressanta manniskor, daribland en pratglad australiensare som berattade om sina raggningstekniker pa ''korkade amerikanskor".

Nu ska vi ga ut och se oss om lite, kopa sa mycket flaskvatten vi kan bara och ta ett premiardopp i havet!

Äntligen pa väg

Nu är vi i Frankfurt. Gigantisk flygplats som mest liknar en labyrint. Spenderade en halvtimme bara med att titta pa kartan, men nu har vi äntligen checkat in hos ett par solbrända brasilianare.

Finns ett underhallande gäng japaner här som vi ser titt som tätt. De bestar av ca 50 glada ungdomar som alla följer en människa som haller en skylt med Eiffeltornet samt ett hjärta pa.

In-flight entertainment

Jag och Lotta har funderat en hel del över vilken sorts in-flight entertainment vi kommer ha tillhanda på långflyget över Atlanten. Kommer där finnas filmskärmar i sätena? Tv-spel? Spänningen är olidlig, kort sagt.

Men förhoppningsvis får vi se bättre filmer än vad de här passagerarna fick:

In-flight movie fail, minst sagt.

/Anna

Packa lätt - piece of cake

För första gången i mitt liv har jag lyckats packa relativt lätt. Så himla stolt! 10 kg landade vågen på. För två och en halv månads resande. Förvånansvärt lite för att vara jag, chockerande lite skulle jag nästan våga påstå.

Min festivalpackning brukar vara abnorm. Du, jag överdriver inte. Storsjöyran -08 höll på att bli min död. Bara tanken på den korta promenaden mellan tågstationen och campingen ger mig fortfarande forsande svett, livshat och begynnande puckelrygg.

Men den här gången har jag lyckats restraina mig själv. (Och därmed låtsas vi alltså inte om det faktum att tio olika toppar ligger i min ryggsäck as we speak...)

/Anna

Snart, snart, snart

Det är fyra dagar kvar nu. FYRA. Vi vet ännu inte så mycket om vad som kommer hända, eller vad vi kommer göra. Det enda man kan veta med säkerhet nu är att det kommer bli ett äventyr. Både läskigt och sjukt intriguing! Jag har tre tankar och mål inför den här resan:

Ett: att jag ska vara överdrivet open-minded mot allt. Inte fördöma någon eller något, inte tro mig ha alla svaren.

Två: att jag ska leva under mitt nyfunna ledord tillika nyårslöfte; "VÅGA!" så ofta det bara går. Är det något jag tvekar inför, så ska jag bara tänka "VÅGA!". Så länge det inte handlar om något direkt livsfarligt eller dumdristigt, självfallet.

Tre: att jag ska försöka vara glad (det vill säga äta vid regelbundna tider så att jag inte blir sådär blodsockersur som jag så ofta blir).

Kan jag bara hålla dessa tre tankar vid liv, så tror jag det kommer bli skitkul helt automatiskt, det här. I morgon ska jag tveka lite till om packningen, och sedan slutligen packa lite till. Jag googlade "excited" för att få fram en bild som visade min sinnesstämning. Och hittade den här. Jag tycker att den förmedlar min glädje.

/Lotta